Älskar er, saknar er, alltid, hela tiden!!!

Värmen i bröstet!

<3

Idag åkte mormor till jugoslavien - čuvaj se! Puno češ nam nedostajati!!! <3>
Imorn kommer john hem från roskilde - smutsig, trött och saknad!

Om en månad och en dag åker jag till Way out west - med belinda som bagage - nej va elakt de lät, jag menade givetvis med belinda som underbar reskamrat! :D

Åhh ja vill shoppa, tycker fortf att guld/koppartightsen fån american apparel är wonderfull!!

Å sen de fina shortsen till!
GREAT!!!

Let´s put a nice end to this!

Sleepingtime!

Laku noč baba lepo spavaj!!!

¡Adiós!

Att göra slut, vist måste det vara möjligt att göra slut med en vän.
Lika möjligt som att göra slut med sin kärlek.
Det kanske inte är lika abrupt och kanske inte lika omedelbart smärtsamt.
Men när man sen står här och inser att förhållandet är slut, visst smärtar det!
Även om det är på eget bevåg avslutet skett!
Det är inte jag det är du! Hör du det, det är DU!
Jag tröttnar, jag begär inte mycket men nog förväntar jag mig mer än du ger. Sjukt egoistiskt, jag ville inte att det skulle ta slut!
Vi pratade om det och sa att dehär är som att hitta en andra halva av sig själv.
Om vi hade varit 8 år så hade du haft min andra halva av kompishjärtat. Men nu får du tillbaka det! Det finns så många andra jag vill ge mitt hjärta till! Så många så jag vet inte ens om jag orkar vara ledsen över att en bästa vän inte är det längre.

Alla de andra, de som värmer, de som bryr sig och de som jag kan värma tillbaka!

ER ÄLSKAR JAG!

Anyway the wind blows...

Bohemian Rhapsody
The Fugees

Mama, just killed a man

Put a gun against his head

Pulled my trigger now he's dead

Mama, life has just begun

But now I've gone and thrown it all away

Mama, ooo, I didn't mean to make you cry

If I'm not back again this time tomorrow

Carry on, Nothing really matters

Too late ,my time has come

sent shivers down my spine

my bodies aching all the time

Goodbye everybody

I've got to go

Got to leave you all behind and face the truth

Mama, ooo, I don’t want to die

I sometimes wish I’d never been born at all

ohh, carry on, nothing really matters

I didn’t mean to make u cry

if I’m not back again this time tomorrow

no I don’t want to die
I sometimes wish I’d never been born at all

So you think you can stone me and spit in my eye

So you think love me and leave me to die

Oh Baby

Can't do this, baby

Just got to get right out of here,
Oh Baby
Can't do this, baby
Just got to get right out here,

Ohh Carry on nothing really matters

I sometimes wish I’d never been born at all

Nothing really matters

Anyone can see

Nothing really matters

To Me...

Anyway the wind blows...

08-01-07 (Ny dag)

Okej första dagen på praktiken (spännande)
Långa arbetsdagar i 10 veckor och dags att jobba häcken av sig (vart tog jullovet vägen?)
Lunch på kungshallen, Libanon, Kycklingspett (Proppmätt)
Eftermiddagsarbetet = Hitta... blomster, mat, fruktkorgar, dricka (Sponsorvilligheten är låg!)
17.00 Fantastisk älskling står på hörnet i kylan å väntar! (<3!!!!)>
Pardejt, fika på nya caféet med John, Emma och Emil (Mysigt!)
Höstregnet är ett faktum (I januari, känns underligt!)
Emma och Emil ska hem och laga mat, pyssla, städa garderoben och kolla Cityakuten (dags att prata pension?)
John och Jag tar en lång mysig promenad i regnet (De va länge sen sist!)
Pappa Johan spelar in argt meddelande om hungersnöd (Stackars karl)
Maratonlopp tillbaka till tåget (Vi vart ju varma i alla fall)
19.57 tåget (Mamma kan du hämta mig vid Flemingsberg 20.15?)
Hemkomst, hungrig, ÅHH nej jag missade "middagen" (Nyaste favoritprogrammet)
Mormor undrar vart de Jugoslaviska kanalerna tagit vägen (Jag vet inte!!!)
Mormor tjurar som ett småbarn över Tv:n går å lägger sig sur (KUL surpuppa!!!)
Ilskan stiger (Varför vart det mitt fel?)
Tröttheten är ett faktum (Kärringvarning, kl är inte ens tio)
Blogging (Ventilera också känt som!)
Sl.se, upp i ottan imorgon igen antagligen (6.20!!!!)
Ringa min älskling (Min enda lycka idag!)

God Natt, Dröm sött (Om mig!?)

Jag önskar att jag också fick åka hem över julen...

Jag och mina två vänner yrar runt inne i stan och inhandlar de sista julklapparna, hela två dagar innan Julafton. Emmi blir klar på en och en halv timme, Emma och jag tog på oss till stängning. Vi går in på Indiska där de har hängt en Julgran upp och ner i taket.
– Åhh mysigt med julgran utbrister en av mina vänner.
– Vadå... har ni inte julgran hemma? frågar jag helt förskräckt
– Nääe… men jag ska ju hem över julen, svarar den ena av dem lyckligt.
– Jo precis… jag med, de känns lite onödigt när mamma och pappa fixat allt julmys redan. Fyller den andra i.
– Jaa juste åka hem, tänker jag och känner mig lite lättad.
Julafton utan julgran, vilken mardröm! Jag tänker inte mer på de utan vi virrar vidare i Julhysterin med ett lugn över oss. Klarade vi allt inför Vernissagen ska inte Julshopping vara något problem. När jag sedan kom hem vid 9 snåret med ganska ömma fötter och tre meter längre armar än innan jag åkte in slänger jag mig in i vardagsrummet på soffan framför granen.
Den är fin verkligen vår gran, det är jag och Martina som har klätt den! Men med stoltheten framför mig kommer jag på vårt samtal om den upp och ner vända granen. "Nää… men jag ska ju hem över julen.” Mysigt tänker ja först, supermysigt slår det mig sen och med ens önskar jag att jag också fick åka hem över julen. Nu förstår ni kanske inte alls vad jag drillar om. Men, det låter så mysigt att bara få lämna allt, den stockholmska hysterin och åka HEM...
Jo visserligen är ja hemma, men jag önskar nästan att hemma va så långt bort att de va någonstans jag var tvungen att planera in och åka till. Att jag fick packa och åka tåg hem till mamma och julmyset. Och egentligen bara få säja att "Nää..men jag ska ju hem över julen" när någon frågar mig om jag liksom dom har stressat ihjäl mig över allt Julpysslande och granpyntande.

Jag blir så arg på att jag blir arg!

Jag blir så frustrerad och jag kan inte göra någonting åt det.
Det bara kokar i kroppen och jag vill verkligen bråka!!!
Jag vill att det ska vara någons fel och jag orkar inte bry mig om att det är barnsligt och själviskt. Och eftersom jag mår så dåligt över att jag är så arg utan att det finns en anledning till det vill jag bara gråta istället. Gråta av ilska som när man var liten och grät fast det inte kom några tårar, fast jag känner på mig att tårarna skulle komma ändå. Sen vet ja ju inte om tårarna skulle komma för att jag skämdes över mig själv eller över att jag är så arg.
Det största dilemmat med det hela är att jag bara känner för att bli riktigt riktigt sur över det men utan att egentligen vara sur över det. Jag vill bara vara arg, sur, grinig och ledsen. De va ledsen jag vart arg på någonting som tillhörde det vanliga livet. Jag menar de va länge sen de va någonting som står mig varmt om hjärtat gjorde mig arg. Sen är frågan om det är för att jag inte ens hinner med det och dem som står mig varmt om hjärtat längre eller om det faktiskt är för att de håller sig i skinnet. Jag undrar om inte alla ibland (även såna som "aldrig" gråter) inte känner för att gråta bara lite ibland. Och då menar jag inte att man ska göra en stor scen av det och falla platt på marken i sorg. Men bara en liten skvätt så man får ut hela registret av sitt temperament.
Jag gillar mitt temperament, de gör mig levande. Att ha känslorna utan på kroppen... Ja jag är stolt! Och helt plötsligt känner jag mig inte lika frustrerat olyckligt arg och ledsen.

Allt, Alla, Ensam

Idag är en sådan sentimental dag. Du vet dagarna när du är glad men du längtar tillbaka. Eller egentligen behöver man inte ens längta tillbaka men man saknar tider från förr. Många skulle väl påstå att tider från förr knappast finns för mig och många av er, det var ju bara nyligen vi lärde oss att knyta skosnörena själva. Och förvisso skulle jag väl inte direkt vilja vara någon annan stans i livet än precis där jag är nu. Även om jag känner mig nöjd över allt, har jag insett jag har glömt nästan allt som en gång var allt. Med allt då menar jag inte sådana petitesser som att jag inte äter, sover och andas ordentligt utan snarare alla de människor som vart mitt allt och nu plötsligt bara tycks finnas med som ett löv i mitt fullt blommande träd (trots att det är höst!). Och nu sitter jag här i mitt nya liv inser att jag inte vill nöja mig med att de bara är ett löv. Jag menar alla dessa människor har ju alltid varit med som en hel karavan vid min sida och jag vid deras lika så. Jag känner mig vuxen och mogen samtidigt som jag likt ett barn skriker inuti att nu är det dags att stoppa bandet. Jag älskar ju livet varför envisas det med att snabbspola sig fram och varför hänger inte alla med? Är det bara jag som går på högvarv? Eller har ja kanske redan stannat upp, och är det då alla andra som rutschar som om de inte fanns någon återvändo. Jag vet inte, jag vet inte ens vad jag tycker eller om det verkligen är någonting jag tycker eller om det är en sådan sak ja känner just precis nu halv tolv på en torsdag. Förmodligen är min magkänsla rätt, magkänslan som säger mig att jag i grun och botten saknar alla. Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja för att ta tag i allt. De viktigaste är att alla som jag älskar alla de som tidigare nämnts som allt vet att jag älskar dem…vilket de förmodligen inte har en aning om eftersom jag aldrig säger det till dem. Samtidigt som jag inte direkt kan påstå att det tillhör vanligheterna att man springer runt och säger det till folk. Varför? Egentligen… varför?

De handlar om mig!

Ibland känner jag mig ensam, som om alla lämnat mig ett tag. Det är som om alla tycker att jag ska vänta på min tur.
Jag sitter ofta och tänker, egentligen hittar ja bara på. Jag vet inte kanske är det jag som e tokig, jag tror inte det. Jag gillar att hitta på bara, ”hittapåett” är ibland bättre än verkligheten. Jag minns mina hitta på som en dag blev sanning. Jag är läskigt nära sanningen nu, inte idag, inte ikväll. Men nu, nu för tiden. Jag har allt som jag har hittat på förut, fast nu hittar jag på nya saker. Jag kommer aldrig hinna ifatt min egen påhittighet.
De blir sådär jobbigt ibland, ofta är det mitt fel. Men jag vet inte, jag tror inte att jag kan göra någonting åt det. De är andra som lever livet istället för mig! Jag gillar att hitta på, men bara för mig själv. Jag hatar att ljuga, det måste vara det värsta som finns. Jag är ganska bra på att hitta på, spreciellt när det egentligen inte behövs hittas på någonting, jag glömmer att titta framåt utan för min kropp.
Jag kanske bara är ego egentligen!