Allt, Alla, Ensam

Idag är en sådan sentimental dag. Du vet dagarna när du är glad men du längtar tillbaka. Eller egentligen behöver man inte ens längta tillbaka men man saknar tider från förr. Många skulle väl påstå att tider från förr knappast finns för mig och många av er, det var ju bara nyligen vi lärde oss att knyta skosnörena själva. Och förvisso skulle jag väl inte direkt vilja vara någon annan stans i livet än precis där jag är nu. Även om jag känner mig nöjd över allt, har jag insett jag har glömt nästan allt som en gång var allt. Med allt då menar jag inte sådana petitesser som att jag inte äter, sover och andas ordentligt utan snarare alla de människor som vart mitt allt och nu plötsligt bara tycks finnas med som ett löv i mitt fullt blommande träd (trots att det är höst!). Och nu sitter jag här i mitt nya liv inser att jag inte vill nöja mig med att de bara är ett löv. Jag menar alla dessa människor har ju alltid varit med som en hel karavan vid min sida och jag vid deras lika så. Jag känner mig vuxen och mogen samtidigt som jag likt ett barn skriker inuti att nu är det dags att stoppa bandet. Jag älskar ju livet varför envisas det med att snabbspola sig fram och varför hänger inte alla med? Är det bara jag som går på högvarv? Eller har ja kanske redan stannat upp, och är det då alla andra som rutschar som om de inte fanns någon återvändo. Jag vet inte, jag vet inte ens vad jag tycker eller om det verkligen är någonting jag tycker eller om det är en sådan sak ja känner just precis nu halv tolv på en torsdag. Förmodligen är min magkänsla rätt, magkänslan som säger mig att jag i grun och botten saknar alla. Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja för att ta tag i allt. De viktigaste är att alla som jag älskar alla de som tidigare nämnts som allt vet att jag älskar dem…vilket de förmodligen inte har en aning om eftersom jag aldrig säger det till dem. Samtidigt som jag inte direkt kan påstå att det tillhör vanligheterna att man springer runt och säger det till folk. Varför? Egentligen… varför?