Jag blir så frustrerad och jag kan inte göra någonting åt det.
Det bara kokar i kroppen och jag vill verkligen bråka!!!
Jag vill att det ska vara någons fel och jag orkar inte bry mig om att det är barnsligt och själviskt. Och eftersom jag mår så dåligt över att jag är så arg utan att det finns en anledning till det vill jag bara gråta istället. Gråta av ilska som när man var liten och grät fast det inte kom några tårar, fast jag känner på mig att tårarna skulle komma ändå. Sen vet ja ju inte om tårarna skulle komma för att jag skämdes över mig själv eller över att jag är så arg.
Det största dilemmat med det hela är att jag bara känner för att bli riktigt riktigt sur över det men utan att egentligen vara sur över det. Jag vill bara vara arg, sur, grinig och ledsen. De va ledsen jag vart arg på någonting som tillhörde det vanliga livet. Jag menar de va länge sen de va någonting som står mig varmt om hjärtat gjorde mig arg. Sen är frågan om det är för att jag inte ens hinner med det och dem som står mig varmt om hjärtat längre eller om det faktiskt är för att de håller sig i skinnet. Jag undrar om inte alla ibland (även såna som "aldrig" gråter) inte känner för att gråta bara lite ibland. Och då menar jag inte att man ska göra en stor scen av det och falla platt på marken i sorg. Men bara en liten skvätt så man får ut hela registret av sitt temperament.
Jag gillar mitt temperament, de gör mig levande. Att ha känslorna utan på kroppen... Ja jag är stolt! Och helt plötsligt känner jag mig inte lika frustrerat olyckligt arg och ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar