Jag önskar att jag också fick åka hem över julen...

Jag och mina två vänner yrar runt inne i stan och inhandlar de sista julklapparna, hela två dagar innan Julafton. Emmi blir klar på en och en halv timme, Emma och jag tog på oss till stängning. Vi går in på Indiska där de har hängt en Julgran upp och ner i taket.
– Åhh mysigt med julgran utbrister en av mina vänner.
– Vadå... har ni inte julgran hemma? frågar jag helt förskräckt
– Nääe… men jag ska ju hem över julen, svarar den ena av dem lyckligt.
– Jo precis… jag med, de känns lite onödigt när mamma och pappa fixat allt julmys redan. Fyller den andra i.
– Jaa juste åka hem, tänker jag och känner mig lite lättad.
Julafton utan julgran, vilken mardröm! Jag tänker inte mer på de utan vi virrar vidare i Julhysterin med ett lugn över oss. Klarade vi allt inför Vernissagen ska inte Julshopping vara något problem. När jag sedan kom hem vid 9 snåret med ganska ömma fötter och tre meter längre armar än innan jag åkte in slänger jag mig in i vardagsrummet på soffan framför granen.
Den är fin verkligen vår gran, det är jag och Martina som har klätt den! Men med stoltheten framför mig kommer jag på vårt samtal om den upp och ner vända granen. "Nää… men jag ska ju hem över julen.” Mysigt tänker ja först, supermysigt slår det mig sen och med ens önskar jag att jag också fick åka hem över julen. Nu förstår ni kanske inte alls vad jag drillar om. Men, det låter så mysigt att bara få lämna allt, den stockholmska hysterin och åka HEM...
Jo visserligen är ja hemma, men jag önskar nästan att hemma va så långt bort att de va någonstans jag var tvungen att planera in och åka till. Att jag fick packa och åka tåg hem till mamma och julmyset. Och egentligen bara få säja att "Nää..men jag ska ju hem över julen" när någon frågar mig om jag liksom dom har stressat ihjäl mig över allt Julpysslande och granpyntande.

Jag blir så arg på att jag blir arg!

Jag blir så frustrerad och jag kan inte göra någonting åt det.
Det bara kokar i kroppen och jag vill verkligen bråka!!!
Jag vill att det ska vara någons fel och jag orkar inte bry mig om att det är barnsligt och själviskt. Och eftersom jag mår så dåligt över att jag är så arg utan att det finns en anledning till det vill jag bara gråta istället. Gråta av ilska som när man var liten och grät fast det inte kom några tårar, fast jag känner på mig att tårarna skulle komma ändå. Sen vet ja ju inte om tårarna skulle komma för att jag skämdes över mig själv eller över att jag är så arg.
Det största dilemmat med det hela är att jag bara känner för att bli riktigt riktigt sur över det men utan att egentligen vara sur över det. Jag vill bara vara arg, sur, grinig och ledsen. De va ledsen jag vart arg på någonting som tillhörde det vanliga livet. Jag menar de va länge sen de va någonting som står mig varmt om hjärtat gjorde mig arg. Sen är frågan om det är för att jag inte ens hinner med det och dem som står mig varmt om hjärtat längre eller om det faktiskt är för att de håller sig i skinnet. Jag undrar om inte alla ibland (även såna som "aldrig" gråter) inte känner för att gråta bara lite ibland. Och då menar jag inte att man ska göra en stor scen av det och falla platt på marken i sorg. Men bara en liten skvätt så man får ut hela registret av sitt temperament.
Jag gillar mitt temperament, de gör mig levande. Att ha känslorna utan på kroppen... Ja jag är stolt! Och helt plötsligt känner jag mig inte lika frustrerat olyckligt arg och ledsen.

Allt, Alla, Ensam

Idag är en sådan sentimental dag. Du vet dagarna när du är glad men du längtar tillbaka. Eller egentligen behöver man inte ens längta tillbaka men man saknar tider från förr. Många skulle väl påstå att tider från förr knappast finns för mig och många av er, det var ju bara nyligen vi lärde oss att knyta skosnörena själva. Och förvisso skulle jag väl inte direkt vilja vara någon annan stans i livet än precis där jag är nu. Även om jag känner mig nöjd över allt, har jag insett jag har glömt nästan allt som en gång var allt. Med allt då menar jag inte sådana petitesser som att jag inte äter, sover och andas ordentligt utan snarare alla de människor som vart mitt allt och nu plötsligt bara tycks finnas med som ett löv i mitt fullt blommande träd (trots att det är höst!). Och nu sitter jag här i mitt nya liv inser att jag inte vill nöja mig med att de bara är ett löv. Jag menar alla dessa människor har ju alltid varit med som en hel karavan vid min sida och jag vid deras lika så. Jag känner mig vuxen och mogen samtidigt som jag likt ett barn skriker inuti att nu är det dags att stoppa bandet. Jag älskar ju livet varför envisas det med att snabbspola sig fram och varför hänger inte alla med? Är det bara jag som går på högvarv? Eller har ja kanske redan stannat upp, och är det då alla andra som rutschar som om de inte fanns någon återvändo. Jag vet inte, jag vet inte ens vad jag tycker eller om det verkligen är någonting jag tycker eller om det är en sådan sak ja känner just precis nu halv tolv på en torsdag. Förmodligen är min magkänsla rätt, magkänslan som säger mig att jag i grun och botten saknar alla. Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja för att ta tag i allt. De viktigaste är att alla som jag älskar alla de som tidigare nämnts som allt vet att jag älskar dem…vilket de förmodligen inte har en aning om eftersom jag aldrig säger det till dem. Samtidigt som jag inte direkt kan påstå att det tillhör vanligheterna att man springer runt och säger det till folk. Varför? Egentligen… varför?

De handlar om mig!

Ibland känner jag mig ensam, som om alla lämnat mig ett tag. Det är som om alla tycker att jag ska vänta på min tur.
Jag sitter ofta och tänker, egentligen hittar ja bara på. Jag vet inte kanske är det jag som e tokig, jag tror inte det. Jag gillar att hitta på bara, ”hittapåett” är ibland bättre än verkligheten. Jag minns mina hitta på som en dag blev sanning. Jag är läskigt nära sanningen nu, inte idag, inte ikväll. Men nu, nu för tiden. Jag har allt som jag har hittat på förut, fast nu hittar jag på nya saker. Jag kommer aldrig hinna ifatt min egen påhittighet.
De blir sådär jobbigt ibland, ofta är det mitt fel. Men jag vet inte, jag tror inte att jag kan göra någonting åt det. De är andra som lever livet istället för mig! Jag gillar att hitta på, men bara för mig själv. Jag hatar att ljuga, det måste vara det värsta som finns. Jag är ganska bra på att hitta på, spreciellt när det egentligen inte behövs hittas på någonting, jag glömmer att titta framåt utan för min kropp.
Jag kanske bara är ego egentligen!