Solen strålar, det är svettigt varmt, Stockholm har levt upp, i år igen. Glass är på sin plats, med strössel såklart. Allt är topp men jag har hypertoksjuk-ångest.
Förnuftet och alla andra säger att, "allt blir bra, allt löser sig", magen och huvudet fortsätter ilsket och envist i samma spår. De är som ett gammalt lokomotiv som vägrar ge vika för de uppmuntrande ordens tunnelbana. Det eviga ältandet är min största sjukdom. Som i ett ögonblick så spelas ångestfilmen upp framför mig utan att jag ens kan styra det. Jag blinkar med ögonen, skakar på huvudet och skriker allt vad jag kan men filmen hackar inte ens till. Det måste vara den här nya blueray-tekniken, skönt att man är med i svängen i alla fall, det är ju alltid nått. Även om jag i ångestens tider inte har något emot VHS-band. Klart underskattat!
Jag minns en försommar när jag satt med min kompis i hennes trädgård. Vi satt på en filt och åt glutenkakor och drack hallonsaft med massor av is. Hennes syster sprang upp till huset och fyllde på med saft i kannan när den var slut. Vi log mot solen och kände hur den brände mot vår hud. Hallonsaften var godare än någon hallonsaft någonsin förut.
Snart vill jag kunna sitta i solen, känna den bränna mot min hud och fundera över om jag ska dricka ett glas hallonsaft till eller inte och känna att det är mitt livs viktigaste beslut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar